Det här är en bok om när tågresan var en fest, när resenären kunde boka en trerättersmiddag och där smörgåssnissen gick genom tåget och bjöd in till sittningen med en gonggong.
Det serverades från silverfat, borden hade vita dukar, riktigt porslin, silverbestick och vinet fylldes i riktiga vinglas.
Det var under restaurangvagnens guldålder. Europas järnvägsförvaltningar hade inspirerats av Orientexpressen, av de fina vagnarna och den eleganta personalen.
Compagnie Internationale des Wagons-Lits vagnar hyrdes in och bolaget blev också krögare. Så skedde i många länder, också i Norden.
Men alla guldåldrar har ett slut. Nu får resenären den färdiga maten på en papperstallrik, äta med träbestick och dricka ur en pappersmugg. Restaurangen på spåret har blivit en bistro och resenären får servera sig själv.